Maria Sveland väckte den björn som sov med sin artikel "Hatet som gör mig politiskt deprimera" på DN Kultur. Ut rycker statsvetaren Bo Rothsteinmed med ett svar om att "Vänstern måste rannsaka sig själv". Båda två lyckas göra ett par poänger men är mest ute och cyklar. Svelands tes är att vi är i eller håller på att gå in i ett politiskt läge som det på 30-talet, med en framväxande fascism. Rothsteinmed har egentligen ingen invändning mot det utan kritiserar Svelands brist på förslag att stävja utvecklingen samt att hon själv är en del av problemet efter som hon har en allt för konfrontativ kritik. Mer sansade är Anders Lindberg och Göran Hägglund men den retoriska storsläggan svingas trots allt mot dörrar som sedan länge trasats sönder av en debatt som inte leder någon vart. Sakine Madon förklarar det bäst på Newsmill:
"Orden används för att det har visat sig vara en effektiv metod. Alltför många bryr sig om vad debattörer kallar sig eller hur de positionerar sig. För få bryr sig om vad som faktiskt sägs. Det är ingen stabil grund för att motverka rasism och intolerans"Hägglund gör också en poäng när han konstaterar:
"Vi som arbetar med politik på heltid utvecklar efter hand ganska tjock hud. Förolämpningarna och de hårresande jämförelserna stör mig inte så mycket på det personliga planet. Däremot är det allvarligt att Förintelsens industriella grymhet och Breiviks kallblodiga terrordåd trivialiseras och förringas i utbyte mot en handfull billiga politiska poäng"För ärligt talat är vi på väg in i 30-talet? Nej. Vist finns det likheter. Främlingsfientliga krafter växer runt om i Europa. Vi har ekonomisk kris och en hårdnande kapitalism. Men det finns också väsensskilda olikheter. Först ock främst är det en helt annan typ av extremhöger som växter. Det är en i första hand islamfientlig rörelse som pratar om Europa och ser sig själva som demokratins främsta försvarare. Inte en nationalistisk fascism som pratar om den egna nationens storhet och med antidemokrati och rasbiologi på agendan. Demokratin står så mycket starkare i dag. På 30-talet var den fortfarande förhållandevis ny i stora delar av Europa. Men 80 år av "politisk korrekthet" har satt sina spår. Generationer har fostrats in i övertygelsen att demokrati är det enda rimliga styrelseskicket.
Men vist finns det likheter mellan den klassiska extremhögern (antisemiter) och den nya extremhögern (islamfientliga). Båda två bygger på konspirations teorier, den första att sionister på 1800-talet tog makten över världen (ZOG). Den andra att EU och OPEC länderna kom överens om att arabvärden skulle få islamisera Europa via invandring mot att de europeiska ledarna fik köpa olja (Eurarabi). Precis som inom all form av rasism och främlingsfientlighet finns ett kollektivt skuldbelägrande av en grupp som utmålas som fundamentalt annorlunda ende egna.
Den klassiska högerextremismen är i och för sig långt ifrån död. Den finns där i dom grumligaste av vatten men det hot som Sveland pratar om kommer trots allt i första hand ifrån de islamfientliga med "Cunter Jihad" i spetsen. Olika typer av rasistiska föreställningar har dessutom frodats under hela efterkrigstiden och inte bara inom den yttersta högern. Det har skett antisemitiska uttalanden från personer inom vänstern. Folkpartister som har menar att chilenare är mer brottsbenägna en svenskar och ett almen folkligt förakt mot romer finns sedan kvar.
Den utveckling vi ser nu har inte heller kommit över en natt. Den har vuxit fram, ändrat skepnad och tagit sig in i parlamenten delvis som en effekt av att etablerade partier blivit mindre rasistiska. Det är till exempel inte en slump att den svenska extremhögern hatar Olof Palme över alla gränser. Det var trots allt först på 70/80-talet som Sverige övergav assimilerings politiken till förmån för en integrations politik. Faktum är att vi är mer inte mindre toleranta i Sverige i dag en vad vi var på 70, 80 och 90-talet och att det fått till effekt att de etablerade partierna också blivit det.
Vi ser också att parallellt med extremhögerns fram marsch växer en starkare, mer kunnig och framförallt demokratisk antifascism fram. I Sverige växer Expo så det knakar. Det bildas fackliga antirasistiska nätverk och antirasistiska skolgrupper startas. I Norge har vi Vepsen och en Röd Grön gräsrotsrörelse som har antirasismen som en av sina paradgrenar. Vi ser liknande initiativ i Storbritannien och Polen. I senaste Danska valet var det de två partier som satte antirasismen främst som van dom största framgångarna Radikale och Enhetslistan. Det finns anledning att se en ljusning och att det enträgna arbetet för tolerans ger resultat. Men då kan vi inte använda rasismen som ett slagträd i debatten.
Sveland klumpar något förenklat ihop den politiska högern, antifeminismen och rasismen. Sammanhanget är något mer komplicerat en så. Det är för visso sant att olika typer av intoleranta idéer ofta följs åt. Har du fördomar mot romer är du mer benägen att också ha det mot muslimer. Har du en syn på att kvinnor är sämre en män är det mer troligt att du har problem med HBTQ-personer. Men det behöver nödvändigt viss inte vara så. Man kan ta Kristdemokraterna och steriliserings debatten som exempel. KD har en konservativ syn på HBTQ-personer men har konsekvent röstat för en mer human flyktingpolitik i riksdagen. Medan Moderaterna och Socialdemokraterna de senaste åren arbetat för HBTQ-personers rättigheter (även om M låter sig kidnappas i frågan om tvångssteriliseringarna av KD). Däremot har S och M gjort upp om och stramat åt svensk flykting politik allt sedan 90-talet. Och det är tyvärr fult möjligt att vara HBTQ-aktivist och också vara islamfientlig.
Rothsteinmed och sin sida gör ett utlägg om att Sverige aldrig fick någon framträdande fascistisk rörelse efter som vi hade en pragmatisk Socialdemokrati (SAP) som inte pratade kalaskamp utan om klassamarbete och insåg vikten av ett nationellt projekt i folkhems bygget. Det stämmer till stora delar men han glömmer också bort att Arbetarrörelsen på 30-talet var långt ifrån tolerant. Sverige skapade ett rasbiologiskt institut med SAP:s goda minne. Han glömmer också att den svenska arbetsrörelsen kunde välja en pragmatisk väg just efter som man vid tiden var värdes mest stridbara fackföreningsrörelse man tvingade arbetsgivarna till förhandlingsbordet man bjöds inte in av deras goda vilja.
Så vad ska då vänsterns svar vara?
Ja först och främst måste vi soppa rent framför egen dörr. Vi kan inte blunda för exempel vis antisemitiska flörtar för att man ju ändå tycker bra saker i övrigt. Vi måste våga prata om att rasism inte är en konstant företeelse som innebär att majoriteten förtrycker minoriteten. Rasism och främlingsfientlighet finns inom och mellan så got som alla grupper. Vi måste helt enkelt vara konsekventa i vår antirasism.
Det andra är att varje rörelse mot rasism oavsätt vad den har för politisk utgångspunkt i övrigt måste ha svar på fråga:
Om invandrarna inte är problemet, vad är det då som ÄR problemet?
För faktum är att det finns massor med problem i vårt samhälle. Vårdskandaler, en skola som går på knäna tåg som inte går i tid. Brist på och dåliga bostäder. Listan kan göras mils låg. Självklart kommer Liberaler, socialister och konservativa ha helt olika svar på dom frågorna och det är bra. Dena städiga jackt mot mitten spär bara på etablissemangs föraktet och PK-hysterin
Så vänstern måste våga vara konkret, radikal och visionär. Det handlar inte om att skrika klasskamp högst eller låsa fast sig i dogmatiska teorier. Det handlar om att kombinera relevanta dagsaktuella krav som på allvar förbättrar människors livsvillkor med svar på dom stora ödesfrågorna som klimat krisen och finanskapitalismens misslyckande. Vi måste stå upp för drömmen om ett i grunden annorlunda samhälle och ge människor ett alternativ till den enad vägens politik och de främlingsfientlighets ide om homogenitet. Det är enda sättet vi kan bemöta rasismen, inte för att jämlikhet per definition leder till minskad intolerans. Utan därför att man måste visa på att det finns andra svar på samhällsproblemen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar