När den vita röken läger sig och allt blir som vanligt.

Nu ska jag svära lite i kyrkan, eller nja.... För dom flesta av oss ”vänsterkristna” som följt Katolska kyrkans utveckling de senaste åren (i en katolsk kontext alltså sedan andra Vatikankonciliet på 60-talet) tror jag inte att det jag tänker säga är särskilt kontroversiellt. Däremot kan det både provocera och förhoppningsvis utmana den gängse bilden av Katolska kyrkan inom så väl vänstern som den ”humanistiska” högern.

Franciskus I Bilden är i från 2008 då som kardinal Jorge Mario Bergoglio.

Den vita röken har knappt lagt sig över Rom innan mitt Facebook och Twitter flöde svämmas över med allsköns beskyllningar om den nya påven Franciskus I påstådda eller värkliga försvar för diktaturen i Argentina och hans motstånd mot sammkönade äktenskap och homoadoptioner. Men inte ett ord om hans engagemang för fattiga och kritik mot kapitalismen.

Som en jämförelse kan vi ta debatten efter Hugo Chávez död. Där var vi många som var noga med att ge en balanserad bild av Chávez både hans goda och dåliga sidor. Vi hyllade hans (och hela den Venezuelanska sociala rörelsens) arbete för att bekämpa fattigdom, avskaffa analfabetismen och välfärdsbygge. Samtidigt var vi kritiska mot att jämställdhets reformer inte nått tillräckligt långt, hans konspirationsteoretiska drag och hans samarbeten med diktaturer. Vi kunde hålla två tankar i huvudet samtidigt. Varför frågar jag mig, kan vi inte göra det när det kommer till religion och då i synnerhet katolska kyrkan och påven?

För att verkligen svara på den frågan skulle jag nog behöva skriva en hel bok som behandlar allt ifrån det inmurade påve hatet i vår lutherska tradition, till hur stora delar av den europeiska västen fortfarande brottas med att å ena sidan vara antiimperialistisk och å andra sidan fruktansvärt eurocentrerade. Och såklart motståndet mot kyrkan som maktinstrument för de härskande klasserna.

Själv är jag inte katolik och det finns såväl teologiska som politiska orsaker till det. Det finns massa saker jag är kritisk till i Katolska kyrkan, visa är trosmäsiga andra organisatoriska och några politiska. Samtidigt måste jag som kristen förhålla mig till Katolska kyrkan; det är världens största trossamfund med 1,2 miljarder medlemmar. Det gör också Vatikanen till en av värdens mäktigaste institutioner och då kan det ju vara på sin plats att faktiskt sätta sig in i vad de pysslar med.

Det är inte så att Katolska kyrkan bara hatar bögar, fördömer preventivmedel, undanhåller övergrep mot barn och så där i största allmänhet vill kontrollera människors sexualitet. Det är faktiskt en försvinnande liten del av vad de gör både politiskt och religiöst. Som exempel kan man ta förre påven Benedictus XVI encyklika (typ, lärosatser eller principförklaring för kyrkan) ”Caritas in Veritate” som behandlar internationella relationer, ekonomi och ledarskaps etik. Där formuleras en skarp kritik av marknadsfundamentalism, den ojämlika fördelningen av resurser i värden och att vi måste ta tag i miljöproblemen utan att det drabbar länderna i syd. Man kan ta Johannes Paulus II kritik mot såväl förtrycket i Öststaterna som mot Irakkriget och apartheid i Sydafrika. Räknar man också med det arbete katolska hjälp- och biståndsorganisationer gör framträder en helt annan bild av Katolska kyrkan som politisk aktör. Listan kan göras lång på Katolska kyrkans insatser för en mer rättvis jord. Det ursäktar förstås inte organisationsprotektionism på människors bekostnad, homofobi och en milt sagt förlegad syn på jämställdhet. Men det förringar å andra sidan inte de instanser de gjort häller. Som sagt man måste kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt.

Vill man faktiskt förstå Katolska kyrkan och inte bara ohämmat kritisera den för att den är just Katolska kyrkan måste man göra det i ljuset av att den för det första är en 1700 år gammal institution. Katolska kyrkan har allt sedan man blev stadskyrka i Romarriket varit en enhetlig organisation med gemensamma kanon (bibeln), dogmer (lärosatser) och liturgi (utformning på gudstjänst firande). De har lyckats överleva Roms sammanbrott, reformationen, franska revolutionen, till och med 68:a vänstern. Det har man gjort mycket tack vare att man har lyckats balansera två egentligen oförenliga egenskaper. Man har inte fallit för trender utan byggt på sin tradition samtidigt som man lyckats fortsätta vara aktuell för människor och långsamt och successivt förändrat sig. Det innebär också att Katolska kyrkan inte riktigt ser på tid som oss andra, det var inte så länge sedan de avslutade sin senaste 500 års(!) utvärdering. Förändringar inom katolska kyrkan sker av naturen långsamt och det har varigt deras kanske deras största styrka.

För det andra är det värdens i särklass största organisation. Det går inte att som genom ett trollslag förändra 1,2 miljarder människors syn på vad som är synd eller moral. Katolska kyrkan är också global vilket gör att man måste ta hänsyn till kulturella, politiska och teologiska strömningar över hela värden. Dessutom ska man komma ihåg att toleransen för olika teologiska vägar är väldigt stor inom Katolska kyrkan där finns både de mest stockkonservativa högerkristna ni kan tänka er men också befrielseteologiska revolutionärer. Där finns feminister såväl som manschauvinister. Där finns socialister, liberaler, konservativa och fascister alla med det gemensamt att de tror på en Gud, uppenbarad i fadern, sonen och den helige ande.

Så vad är min slut sats av allt det här, jo ett par saker.

Ett; som antiimperialister måste vi erkänna att Katolska kyrkan har en progressiv funktion som vi bör utnyttja. Antireliositeten och antikatolicismen gör att vi utesluter många progressiva krafter i Sydamerika där befrielseteologi är en stor del av deras revolutionära ideologi. Precis som islam är en bärande del eller åtminstone en stor inspiration hos än del vänster organisationer i mellanöstern.

Två; det rimmar väldigt illa med detta förakt mot Katolska kyrkan och där med också mot alla katoliker om vi vill vara trovärdiga i vår kamp för religionsfrihet. I tider där Islamofobin växer sig starkare inte bara i Europa utan också här i Sverige är just försvaret av religionsfriheten centralt. Alla människor ska ha samma rätt att välja om man vill tillhöra en religion och i så fall också vilken oavsett om det är svenska kyrkan, islam, hinduism eller katolicismen.

Tre; Katolska kyrkan är en i allra högsta grad mångkulturell organisation, med 1,2 miljarder människor från varje världsdel och i stort sätt varje land är den ett fet slag i ansiktet på alla främlingsfientliga där ute. Här är en organisation om överlevt i 1700 år och som under hela den tiden varit just mångkulturell.

Slutligen jag kommer aldrig bli katolik, för mig är det fullständigt främmande att vara en del av en organisation som anser sin ledare vara ofelbar (även om det oftast inte fungerar så i praktiken, både Johannes Paulus II och Benedictus XVI gjorde ofta självkritik). Jag kan inte ställa mig bakom den syn på kvinnor och HBTQ-personer som finns i stora delar av Katolska kyrkan och jag har ingen helgon tro. Men jag har stor respekt för Katolska kyrkan som den största och den äldsta kyrkan. Jag har också respekt för påveämbetet som så väl Petrus efterträdare som ledare för 1,2 miljarder själar. Jag är övertygad om att det bara är destruktivt att stirra sig bind på Katolska kyrkans fel och brister utan att se dess positiva sidor. Om vi dessutom vill ha någon som helst trovärdighet i vår kritik mot tex. synen på HBTQ personer eller Katolska kyrkans samröre med diktaturer så måste vi också ha förmågan att se det som är bra.

Så jag ser i alla fall med tillförsikt fram emot att följa Katolska kyrkan med Franciskus I som påve. Jag hoppas och tror att Vatikanen kommer att bli en ännu större aktör för global rättvisa med en påve som för det första kommer från ett land utanför Europa och för det andra har engagerat sig privat i dom frågorna under många år. Jag tror vi kommer se försiktiga men alldeles för långsamma framstötar på områden som preventivmedel och jämställdhet. Men framförallt kommer nog Katolska kyrkan fortsätta vara just Katolska kyrkan, en plats för bön, tro och gemenskap i Kristus.