2013-03-18

Supermåndag, en bra dag för ett snack vid köksbordet.

Atirasistisk konsert den 9 November 2009 i Falun
Alex Bengtsson på stiftelsen Expo har döpt den här dagen till "Supermåndag" efter som så mycket händer idag som på ett eller annat sätt påverkar debatten om rasism.

Billström skriver att det inte är "blonda och blåögda" godhjärtade människor som i första hand gömmer papperslösa utan "landsmän" som utnyttjar dem som svart arbetskraft. Sverigedemokraterna (SD) har fullkomlig orgie i uteslutningar, framförallt ska personalärendet om Patrik Ehn upp på partistyrelsen. Och Mats Dagerlid har fått sin egen haschtag på Twitter  efter sina milt sagt spektakulära uttalanden om att ”En nation och ett folk ska reproducera sig själv och sin särart"  och att homosexualitet kan likställas med syskon incest och tidelag. 

Själv vet jag inte om jag ska skratta eller gråta... men jag tror faktiskt att jag lutar mer det första alternativet. Samtidigt som jag tror att vi nog inte ska dra för stora växlar över dagens händelser. Därför kommer här ett inlägg om vikten av lokal förankring i det antirasistiska arbetet. För oss antirasister är den här dagen "bara" en ny dag på jobbet, en väldigt händelserik sådan i och för sig men lik fult bara en av alla de dagar då vi fortsätter arbetet för samexistens på lika villkor. 


Politik handlar i väldigt stor utsträckning om att agera och reagera, som antirasister måste vi både kunna agera för att lyfta debatten över på vår egen planhalva. Ett bra exempel på en debatt där vi just har fått sätta ramarna är debatten om REVA. Men samtidigt måste vi också reagera på utspel och händelser hos våra motståndare som SD och Avpixlat.

Som med så mycket annat i politiken är den antirasistiska debatten väldigt centrerad kring den del av debatten som förs på riksplanet (eller för den som är lite mer illvillig; läs Stockholm). Jag är däremot övertygad om att vi främst måste ta tillvara på den lokala debatten. För den som tror att det som skrivs på Twitter är något som var och varannan människa bildar sin politiska uppfattning på, den är... så att säga... kanske... möjligen... Ah va fan då är man hel ute och cyklar.

Som lokal aktivist själv tror jag att diskunionen om vad som händer i ens kommun är minst lika viktig som att kommentera och bemöta det som sker på riksplanet. Det finns mängder med fantastiska lokala antirasistiska initiativ som gör ett ovärderligt jobb för att bemöta rasismen i sitt lokalsamhälle. (bara på rak arm så kommer jag att tänka på Gävles antirasistiska kulturförening, Dalarna mot rasism och Frillesås Friendship)

Det jag menar med att vi inte ska dra för stora växlar är att i slutändan tror jag att vår framgång beror på oss själva i större utsträckning en vad SD och C/o pysslar med och även om det arbete som interasistmen.se och Expo gör är fantastiskt och välbehövligt är det de lokala arbetet; arbetet i människors vardag, som kommer ge störst resultat.

En antirasistisk rörelse som vill göra skillnad måste i mina ögon vara folkbildande, opinionsbildande och lokalt förankrad. Där är organisationer som Expo jätte viktiga i att förmedla material, föreläsare och nyheter. Men Expo kommer aldrig själva kunna förändra samhällsdebaten lika lite som Avpixlat kan göra det. Det är trots allt upp till oss; vi som varje dag tar debatten vi fikabor, på gatan och i lokaltidningarna, det är vi som måste bli fler och mer välorganiserade. Förändringen måste komma underifrån (ett jätte bra exempel på det är Hope not Hate i Storbritannien)

Så egentligen borde jag avsluta det här blogginläget, sätta mig vid köksbordet och prata antirasism med de andra grabbarna i kollektivet, så jag tror helt enkelt att jag gör det nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar