Jump

Det här lär ni inte se många gånger på min blogg men jag ska faktiskt argumentera emot både min partiförening och Ung Vänster klubb.

Jag fascineras över vilka frågor som engagerar människor i lansbygden i dag är det en demonstration mot nya bakhoppnings bakar i Falun. Jag är väll inget fan av bakhoppning och jag kan hålla med om att de som demonstrerar har en poäng när de vill lägga pengarna på skolan istället. Men det jag tycker är viktigt att konstaterar är två saker.

Ett; det finns ingen motsättning mellan att satsa på idrott och skolan en klart mer effektiv väg att gå om man vi öka resurserna till skolan i Falun vore att kommunalisera de skolföretag som finns i staden och att se till att de pengar som ska gå till utbildning faktiskt gör det i stället för till vinster.

Två; välfärd handlar inte bara om "välfärdens kärna" utan välfärden ska också innefatta livskvalité. Möjligheten till att utöva en idrott hör också dit. Vi har i Sverige under 1900-talet  byggt upp en välfärd som till stora delar bygger på vår folkrörelser så som idrotts klubbar, studieförbund och andra intresseorganisationer. Det innebär också att kommuner, lansting och staten måste stödja dem med såväl anläggningar och lokaler som ekonomiska medel.

Så till backhoppning och stöd till idrotten, det finns ett klart problem med att fokus på stödet till idrotten i första hand ligger på traditionellt manliga sporter och att killidrotten får betydligt mer pengar en tjejidrotten. Backhoppning är en idrott som till nära nog hundra procent utövas av killar, men jag tycker inte att lösningen på det problemet är att ge killarna mindre pengar utan att tjejerna ska få mer resurser. Satsar man på backhoppning bör man också se till att det finns mer istid för konståkarna. Bygger man en skatepark bör man se till att det också finns tillgång till gymnastik gym. Men framförallt bör man se till att fördelningen inom idrotterna är mer jämlik. Jag tror att enstor del i det ligger att det är ett alldeles för stort  fokus på elit satsningar inom idrotten. Det är såväl ett jämställdhets problem som ett välfärdsproblem (vilket ju oftast är samma sak)  att de flesta ungdomar slutar med sin idrott när man kommer upp i gymnasieåldern efter som det då brukar vara en "allt-eller-inget" inställning till den. Med denna fokusering på elitsatsningar blir det också nästan alltid så att det är de mest kommersiellt gångbara grenarna som får mest stöd. Vist ska man kunna elitsatsa om man vill , men det måste också finnas en möjlighet att utöva en idrott som hobby.